Termohärd

Termohärd, eller termohärdning, är en process inom materialvetenskap där ett materials hårdhet och ofta också dess mekaniska egenskaper förbättras genom tillförsel av värme, vanligtvis i kombination med kylningsförlopp eller genom kemisk härdning genom uppvärmning. Processen leder oftast till en permanent förändring i materialets mikrostruktur eller nätverksbindningar.

Inom metallarbete används termohärdning ofta som en värmebehandlingsprocess. Material som stål upphettas till en viss austenittemperatur där strukturen förändras, följs av snabb avkylning (härdning) för att bilda hårdare faser som martensit. Efter härdningen genomförs vanligtvis en sekundär behandling, temperering, för att uppnå en önskad balans mellan hårdhet och duktilitet. Andra värmebehandlingsmetoder som åldring eller precipitationshärdning används också för att öka styrka och beständighet hos vissa legeringar.

Inom polymerer och kompositmaterial används termohärdning för termoständiga eller härdade polymerer. Värme används för att initiera eller påskynda kemisk korslänkning mellan molekylkedjorna, vilket transformerar en mjuk eller vätskeliknande substans till ett fast, hårt och ofta ickemellettligt nätverk. Exempel på härdade material är epoxier, fenol- och vissa polyuretanbaserade system. Efter härdningen är materialet vanligtvis värmebeständigt och oförmöget att återgå till sin tidigare mjuka form.

Fördelar med termohärdning inkluderar ökad yttre och inre hållfasthet, bättre kemisk och termisk stabilitet samt förbättrad dimensionsstabilitet, medan nackdelar kan vara kostnader, behov av exakt kontroll av temperatur och tid, samt att vissa härdade material inte kan omformas utan att skadas.

Se också: värmebehandling, härdning, åldring, härdade polymerer, tvärbindning.