Tempusmarkeringar

Tempusmarkeringar är grammatiska markörer som anger tidsreferensen för ett verb, det vill säga när handlingen inträffar i förhållande till en referenstid. De kan yttra sig som böjningsändelser på verbet, genom hjälpverb eller genom partiklar i en periphrastisk konstruktion, eller som ord i en tidsfras. I språkforskningen skiljer man ofta mellan morfologiska tempusmarkörer och tidsmarkörer som uttrycks via aspekt eller modalitet; tidsreferensen uppfattas då oftare i förhållande till situationen än till en exakt tidpunkt.

Exempel på morfologiska tempusmarkörer finns i turkiska, där verbet får suffix som -di för dåtid, -iyor för presens (pågående tid) och -ecek för framtid. Andra språk använder hjälpverb: engelska 'will' eller 'have' i kombination med particip, till exempel 'I walked' eller 'I have walked'. Svenska använder en blandning: presens 'springer' markerar nutid, imperfekt 'sprang' (starkt böjningsmönster). Perfekt bildas vanligtvis med hjälpverbet 'har' + particip: 'har sprungit'. Framtid markeras ofta med hjälpverb som 'ska' eller 'kommer att'. Vissa språk saknar tydliga morfologiska tempus och uttrycker tidsreferens med tidsadverbial eller aspektmarkörer, exempelvis kinesiska med partiklar som '了' (le) och olika aspektmarkörer.

Tempusmarkeringar skiljer sig från aspektmarkörer, som främst beskriver hur handlingen förhåller sig till situationen inom det temporala fältet, och modala markörer som uttrycker attityd eller sannolikhet. I språk med omfattande böjningssystem används ofta flera tempusformer i kombination med aspekt och modus; i språk med få eller inga tempusmarkörer förlitar man sig ofta på kontext och tidsuttryck.

Forskning om tempusmarkeringar är central för studier av språkstruktur och språkhistoria. I svenskan beskrivs ofta hur periphrastiska konstruktioner med hjälpverb används för att uttrycka perfekt och futurum, medan tydliga böjningsformer för dåtid varierar mellan verbtyper och äldre varianter.