Talförståelighet

Talförståelighet är graden av hur väl ett talat meddelande uppfattas och förstås av en lyssnare under givna förhållanden. Den beskriver hur mycket av innehållet som kan identifieras i talet och är därmed en central dimension inom tal- och hörselforskning. Talförståeligheten påverkas av både den talade signalens kvalitet och lyssnarens förmågor samt miljömässiga förhållanden.

Bedömningar av talsförståelighet görs oftast genom perceptuella tester där lyssnare upprepar vad de hör eller väljer mellan alternativ. Resultatet visas vanligtvis som andelen korrekta svar i procent. Inom audiologi används standardiserade ordlistor (ofta fonetiskt balanserade ord) och olika bakgrundsljuds- och rumförhållanden. I forskning används också objektiva mått kopplade till signal-till-brusförhållanden och olika miljöer.

Faktorer som påverkar talsförståelighet inkluderar talarens articulation och tydlighet, hastighet och prosodi; akustiska egenskaper hos signalen såsom brus, distorsion och reverberation; samt lyssnarens hörselstatus, språkliga kompetens och kognitiva förmågor. Tekniska åtgärder som brusreducering, förstärkning och kompansion i hörselhjälpmedel kan förbättra förståelsen.

Användningsområden för måttet inkluderar klinisk utvärdering av hörselnedsättningar och talstörningar, utvärdering av hörselhjälpmedel och kommunikationssystem, samt forskning i ljuddesign och rumsakustik. Att jämföra talsförståelighet mellan olika hjälpmedel, behandlingar och miljöer är viktigt för att optimera kommunikation.