Stopplösning

Stopplösning är en term som används inom kemi, biologi och medicinsk laboratorieverksamhet för en lösning som ögonblickligen avbryter en pågående reaktion vid en specificerad tidpunkt. Syftet är att få exakt kontroll över tidsförloppet och stabilisera reaktanternas och produkternas tillstånd för senare analys.

Olika mekanismer används för att stoppa reaktioner. En vanlig mekanism är snabb pH-ändring som inaktiverar enzymer eller stoppar färgreaktioner. Andra metoder innefattar tillsats av ämnen som avlägsnar nödvändiga cofaktorer, som metalljoner via chelatorer som EDTA, eller användning av denaturerande medel som separerar eller denatuerar proteiner. I fixation och immunhistologi används ibland glycin eller ammoniumklorid för att neutralisera kvarvarande aldehydgrupper från fixeringen och därigenom stoppa vidare kemiska reaktioner.

Användningsområden inkluderar enzymatiska kinetikstudier där stopplösningen införs vid ett valt tidsintervall; kliniska och biotekniska assayer för att normalisera tidskurvor; histologiska protokoll för att avsluta fixering före vidare bearbetning; och biologiska analyser där stopp av reaktioner möjliggör jämförbara tidpunkter över flera prover.

Kompositioner och beredningsmetoder varierar med applikation. Stopplösningar för enzymer är ofta buffrade lösningar med lämpligt pH; fixativneutraliserande stopplösningar kan innehålla glycin eller saltlösningar. Det är viktigt att följa tillverkarens protokoll för säkerhet, lagring och avfallshantering.