Stenkyrkor

Stenkyrkor är kyrkobyggnader där muren och konstruktionskonstruktionen huvudsakligen består av sten, ofta i kombination med tegel. De utgör en viktig del av den europeiska kyrkobyggnadsaritekturen från antiken och framför allt under medeltiden, då byggmaterial och byggteknik gjorde det möjligt att resa större och mer hållbara kyrkor. I Sverige byggdes många stenkyrkor särskilt under 1100- och 1200-talen, ofta som nya kyrkobyggnader eller som ersättning för äldre träkyrkor i socknarna.

Material och byggnadsteknik: Vanligt byggmaterial var fältsten, kalksten eller sandsten, ibland tegel. Murverket kunde vara slätputsat eller visa stenen som del av fasaden. Väggarna var ofta mycket tjocka, fönstren små och oftast rundbågs- eller övergångsromanska i sin form. Romanska drag återfinns i äldre kyrkor, medan gotiska inslag som spetsiga bågar, ribbvalv och högre takgrad tillkom i senare tillbyggnader. Planformerna varierade mellan längor, korsarmar och torn placerade i väster.

Bevarande och betydelse: Många stenkyrkor bevarar medeltida väggmålningar, dopfuntar, altarskåp och andra artefakter. De är viktiga kulturarv som speglar lokal historia, konstnärliga traditioner och byggnadsteknik. Behovet av varsam restaurering och kontinuerlig bruk gör dem till aktiva delar av landskapets religiösa och kulturella liv.