Spänningsreglering

Spänningsreglering är processen att upprätthålla spänningen i ett elnät eller en elektrisk apparat inom fastställda gränser genom olika tekniker och reglerutrustning. Huvudmålet är att minimera spänningsvariationer som uppstår vid förändringar i belastning, produktion och nätförluster samt att säkerställa att utrustning och användare får stabil och säker driftsförmåga.

I distributionsnät och industriella installationer används både passiva och aktiva metoder. Passiva metoder kan innefatta dimensionering av nätet och användning av transformatorer med tappreglage (OLTC) som kan justeras i drift för att påverka utgångsspänningen. Aktiva metoder inkluderar excitationsreglering av synkronmaskiner via automatisk spänningsregulator (AVR) för att kontrollera terminalspänningen samt reglering av reaktiv effekt genom kondensatorbanker eller reaktorer. Elektroniska spänningsreglerare och växlade omvandlare används för att reglera spänningen i specifika delsignaler, såsom lågnivå- eller likströmsapplikationer.

Regler- och övervakningsscheman styrs ofta av SCADA- eller industriella styrsystem. Mätningar av spänning och belastning används i kontrollslöden för att kontinuerligt justera reglerkomponenterna och därigenom hålla spänningen inom angivna gränser. Spänningsreglering är central inom kraftproduktion, överföring och distribution samt i många industriella processer där stabil spänning krävs för korrekt funktion.

Standarder anger vilka nivåer som är acceptabla. I EU är exempelvis EN 50160 vanlig referens som beskriver nätspänningskvalitet och de toleranser som gäller beroende på region och nätkategori.