Sprutbytesprogram

Sprutbytesprogram är en harm-reduction-åtgärd som riktar sig till personer som injicerar droger. Syftet är att minska spridningen av blodsmittsamma sjukdomar såsom HIV och hepatit B och C genom att tillhandahålla rena sprutor och nålar i utbyte mot använda, samt att erbjuda säkrare injektionsmaterial och koppling till vård vid behov. Programmet försöker också minska skador, överdosrisker och stigmatisering.

I praktiken erbjuder sprutbytesprogram oftast fria, sterila sprutor och nålar i utbyte mot använda, samt behållare för säker kassering och överdosberedskap. Många program tillhandahåller även övriga injektionsmaterial (t.ex. alkoholpads), utbildning i säkert beteende och information om riskreducering. De kan också erbjuda HIV- och HCV-testning, vaccinationer, rådgivning samt hänvisningar till vård, missbruksvård eller sociala tjänster. Verksamheten är ofta anpassad till platsens behov och kan drivas som en fast plats, mobila enheter eller genom hembesök.

Sprutbytesprogram uppstod i flera länder under 1980- och 1990-talen som en del av harm-reduction-strategier vid HIV-epidemin. Idag finns programmen i många städer och regioner och drivs av offentliga myndigheter, vårdorganisationer och ideella grupper. De arbetar ofta nära drog- och missbruksvård samt kriminalvården.

Forskning visar att sprutbytesprogram oftast minskar andelen återanvända sprutor i samhället, samt spridningen av HIV och hepatit C. De kan även öka användares tillgång till vård och behandling. Effekterna varierar beroende på hur programmet är utformat, frekvensen av byte och den lokala kontexten. Kritik framförs av dem som menar att programmen kan uppmuntra narkotikaanvändning eller brottslighet; motsvarande forskning visar dock oftast att programmen inte ökar narkotikakonsumtion och ofta är kostnadseffektiva som en del av folkhälsan.

Rättslig status och politiska attityder varierar mellan länder och regioner. I många platser är sprutbytesprogram tillåtna och finansierade som offentliga hälsoinsatser, medan andra platser har restriktioner eller hinder. Genomförandet kan möta motstånd i samhället, och sekretess och frivillighet är vanligt fokus i praktiken.