Slutkonsumtion

Slutkonsumtion, ofta kallad slutlig konsumtion, är den del av ett lands BNP som avser de varor och tjänster som hushåll och andra slutkunder köper och använder för direkt tillfredsställelse av aktuella behov. Den mäts vanligtvis som slutlig konsumtionsutgift och avgränsas från komponenter som investeringar, nettoexport och förändring i lager. I de flesta nationalräkenskaper ingår både hushållens och statens konsumtion i slutkonsumtionen, och i vissa räkenskaper inkluderas även konsumtion som bedrivs av icke-vinstdrivande institutioner som tjänar hushållen.

Komponenter och avgränsningar: Den centrala uppdelningen är ofta hushållens slutkonsumtion (HFCE) och offentlig slutkonsumtion (GFCE). Vissa ramverk redovisar även NPISH-konsumtion (konsumtion som tillhandahålls av icke-vinstdrivande institutioner som tjänar hushållen) separat eller som en del av HFCE. Slutkonsumtion omfattar varor och tjänster som används för nuvarande bruk och som inte bidrar till kapitalbildning.

Betydelse och användning: Slutkonsumtion är en av de största komponenterna i BNP och används för att analysera levnadsstandard, konsumtionsmönster och efterfrågan i ekonomin. Data används bland annat för politikutformning, prognoser och jämförelser över tid och mellan länder. Real slutinvesteringar justeras för inflation för att möjliggöra rättvisa tidsjämförelser.

Begränsningar: Mätningar av viss konsumtion, särskilt från NPISH eller hemmalagad konsumtion, kan vara utmanande. Begreppen kan också variera något mellan olika nationella konton och internationella överenskommelser.