Skapelsecykler

Skapelsecykler är återkommande berättelser eller modeller som beskriver hur världar, samhällen eller kosmos skapas, förstörs och återuppstår i en återkommande dynamik. Begreppet används både i mytologi och religion, i litteratur och konst samt i vissa vetenskapliga och filosofiska teorier för att beteckna mönster av kontinuerlig förnyelse.

I mångfalden av världstraditioner förekommer skapelsecykler i flera former: i hinduisk kosmologi beskriver yuga- och kalpa-cykler långa tidsåldrar av skapelse och upplösning; i nordisk mytologi leder Ragnarök till världens undergång följd av en ny skapelse; i mesoamerikanska system, som den mayiska, finns idéer om upprepade världsåldrar. Antika och moderna filosofier har också formulerat cykliska tidsscheman för historia och natur.

Inom litteratur och konst används skapelsecykler som motiv för teman om förnyelse, moralisk prövning eller historisk upprepning. Inom vetenskaplig kosmologi har vissa hypoteser, exempelvis oscillerande universummodeller och ekpyrotiska teorier, behandlat universum som cykliskt i tid, men sådana idéer är föremål för pågående forskning och debatt.

Studiet av skapelsecykler är tvärvetenskapligt, och undersöker symbolik, social funktion och filosofiska implikationer av uppfattningar om tid, förändring och återkomst.