Självantända

Självantända är ett svenskt uttryck som används för att beskriva processer där material eller föremål antänds utan uppenbar yttre tändkälla. Begreppet täcker både vetenskapligt välunderbyggda fenomen — såsom självuppvärmning och pyroföriska reaktioner i vissa kemikalier och organiskt material — och folkliga eller kontroversiella påståenden, till exempel om ”självantändning” hos människor.

Inom teknik och kemi avser självantändning ofta kemiska reaktioner som avger värme tillräckligt snabbt för att överstiga omgivningens förmåga att avleda värme, vilket kan leda till antändning. Exempel på material som kan självantända under särskilda förhållanden är oljiga trasor, vissa kol- och spannmålslager samt pyroföriska metaller. Förekomst kräver vanligtvis en kombination av värmeutveckling, oxidationsmöjlighet och dålig värmeavledning.

Fenomenet självantändning hos människor, ofta benämnt spontan människobränd, har förekommit i berättelser och populärlitteratur. Den vetenskapliga bedömningen är generellt skeptisk till fall som inte kan förklaras med yttre tändkällor; teorin om wick-effekten används för att beskriva hur kroppsfett och textilier kan bidra till omfattande förbränning efter extern antändning.

I praktiska sammanhang ingår identifiering av riskmaterial, korrekt förvaring och övervakning i arbetet med att förebygga olyckor relaterade till självantändning. Diskussioner om fenomenet rör både fysikaliska orsaker och kulturella tolkningar.