Sekundärbedömning

Sekundärbedömning är en systematisk och detaljerad bedömning av en patient som redan har stabiliserats under primärbedömningen, framför allt inom akutmedicin och trauma. Syftet är att identifiera skador och tillstånd som inte var livshotande vid första undersökningen, samla in kompletterande medicinsk historia och få en övergripande bild av patientens tillstånd för vidare behandling.

Innehåll och genomförande består ofta av en head-to-toe undersökning från huvud till tå, samtidigt som man tar en noggrann sjukdoms- och medicinhistorik. Vanliga inslag är bedömning av medvetandegrad, neurologiskt status, hud och slemhinnor, andning och cirkulation samt palpation av organ och organområden. Anamnesen kan inkludera uppgifter som mekanism för skadan, tidigare sjukdomar, medicinering och allergier (ofta i form av AMPLE eller liknande format). Vid behov kompletteras bedömningen av laboratorieprov och bilddiagnostik, såsom röntgen eller CT, och eventuell FAST-/eFAST-undersökning enligt lokala protokoll. Allt dokumenteras noggrant och följs av regelbunden övervakning och re-evaluering.

Vem som utför sekundärbedömningen varierar mellan vårdmiljöer men omfattar ofta läkare, sjuksköterska och annan akutpersonal som arbetar tillsammans inom ramarna för protokoll som ATLS eller liknande. Den är tidsstyrd och anpassad efter patientens behov; i kritiska fall kan sekundärbedömningen ske omedelbart efter primär stabilisering. Begränsningar inkluderar att allvarliga skador kan förbli oidentifierade i vissa fall och att överdriven försening kan uppstå i crowding eller under resursbrist.