Scheimpflugprincipen

Scheimpflugprincipen är en optisk princip som beskriver hur fokusplanet, linsplanet och bildplanet förhåller sig för att åstadkomma skärpa över ett plan som inte är parallellt med bildsensorn eller bilden. Enligt principen sammanfaller fokusplanet, linsens plan och bildplanet i en gemensam skärningslinje, kallad Scheimpfluglinjen. Genom att tilta linsen i förhållande till bildplanet (och ibland även justera bildplanet) kan man låta hela ett lutande plan ligga i fokus. Tiltningen ändrar hur djupet av fält fördelas längs motivet, vilket gör det möjligt att få skärpa i ett plan eller i närliggande objekt när motivet lutar.

Användningsområden: Inom fotografi används principen främst i storformatskameror och med tilt‑shift-objektiv för att kontrollera skärpedjup och fokusering när motivet är platt eller lutande, som landskap eller arkitektur. Den möjliggör att få skärpa över ett plan i stället för att kräva parallella planer.

Inom ögonsjukvård och optik används Scheimpflug-principen i roterande kameror för att kartlägga ögonets främre segment, till exempel hornhinnan och anteriora kammaren. Med roterande skikt kan bilder tas i snabb följd medan optiken tiltats för att matcha ytornas krökning, vilket gör det möjligt att bilda 3D-modeller av ögats struktur.

Historik: Principen är uppkallad efter Theodor Scheimpflug, en österrikisk fotograf som beskrev relationen i början av 1900-talet.