Satellitkopplingar

Satellitkopplingar avser kommunikationslänkar som använder artificiella satelliter för att vidarebefordra signaler mellan markstationer. Genom att utnyttja rymdbaserade reläer kan de erbjuda bredbandsanslutning och tjänster över stora geografiska områden där kabelbaserad infrastruktur saknas eller är kostsam. Vanliga användningsområden är företagsnätverk, tv-broadcast, maritim och luftfart samt nödförbindelser i krissituationer.

Tekniskt grundläggande består av olika banor (GEO, MEO, LEO), frekvensband (C, Ku, Ka), satellittranspondrar och markstationer. I en typisk lösning finns en hub och flera markterminaler, ofta kallade VSAT. Signalerna sänds upp till satelliten via en uppfartsantenn och nedlänkas via en annan; transpondrarna behandlar och vidarekopplar trafiken. Data över satellit används ofta med modulering som QPSK eller 8PSK och kodning enligt DVB-S, DVB-S2 eller liknande standarder. IP-trafik kan ruttas över satellit via specialiserade internetlösningar.

Fördelar inkluderar global räckvidd, snabb uppsättning och minimal fysisk infrastruktur i fält. Begränsningar omfattar högre kostnader per bit, begränsad bandbredd och betydande latens—särskilt för GEO-satelliter där totaltidsfördröjningen är cirka 500 millisekunder för en rundresa. Väderförhållanden kan orsaka rain fade och störningar. Huvudanvändarna behöver licenser och följer regler samt spektrumallokering enligt ITU.

Framtida utvecklingar fokuserar på LEO-baserade nätverk med lägre latens, mer effektiva modulationsscheman och förbättrad felkorrigering, samt ökad användning av komprimering och caching för att reducera latens. Satellitkopplingar är därmed ett komplement till fiber och mobila bredband, särskilt i platser utan tät infrastruktur eller i rörliga miljöer som fartyg och flygplan.