satellittranspondrar

Satellittranspondrar är en del av kommunikationssatelliter som fungerar som radiorelä mellan markstationer och användare via en omloppsbana. En transponder tar emot en uplink-signal, omvandlar den till en annan nedlänkfrekvens, förstärker den och sänder den vidare till jordytan. Genom frekvensomvandling och kanalseparation möjliggörs flera samtidiga tjänster inom samma satellit.

En typisk transponder består av en uplinkmottagare, en frekvensomvandlare och en nedlänkförstärkare samt filtrering. Ofta finns flera transpondrar på en satellit, var och en med bestämd kanalbandbredd. Traditionella analoga system använde transpondrar med bandbredder runt exempelvis 36 eller 72 MHz, medan moderna system ofta använder digital multiplexering och större flexibilitet.

Transpondrar verkar i olika frekvensband, såsom C-band (uplink cirka 5,9–6,4 GHz, nedlänk cirka 3,7–4,2 GHz), Ku-band (uplink cirka 12,5–14 GHz, nedlänk cirka 11,7–12,2 GHz) och Ka-band (uplink cirka 27,5–31 GHz, nedlänk cirka 17,7–20,2 GHz). Valet av band beror på regionala krav, tjänst och förhållanden som väderpåverkan.

Det finns två huvudarkitekturer: bent-pipe (transparent) transpondrar som endast gör frekvensomvandling och förstärkning utan att avkoda signalen, och mer avancerade on-board bearbetade payloads där demodulering, omkodning eller routing sker i rymden för ökad flexibilitet.

Transpondrarna möjliggör global kommunikation, inklusive TV-sändningar, dataöverföring, telefoni och internet via satelliter, samt kritisk kommunikation i områden utan tillförlitlig markbaserad infrastruktur.