Rökfrihet

Rökfrihet kan beskriva både ett individuellt tillstånd och en miljö. Som individuellt tillstånd innebär rökfrihet att personen har slutat röka och inte längre använder tobak. Som miljö används begreppet för platser där rökning är förbjuden eller starkt begränsad, till exempel offentliga rum, arbetsplatser och skolor. Syftet med rökfrihet i samhället är att skydda icke-rökare från tobaksrök och att minska tobaksbruket bland befolkningen genom lagstiftning, skatter och tillgång till stöd för rökstopp.

Hälsomässigt uppnås ofta stora vinster genom rökfrihet. Minskad exponering för tobaksrök minskar risken för hjärt-kärlsjukdomar, lungcancer och andra tobaksrelaterade sjukdomar; för dem som slutar röka minskar riskerna snabbt, och hälsan kan förbättras inom månader till år. Passiv rökning i rökfria miljöer minskar också risker för icke-rökare.

Faktorer som påverkar möjligheten att uppnå rökfrihet inkluderar nikotinberoende, sociala faktorer och tillgång till stöd. Behandlingar som nikotinersättning, läkemedel och beteendestöd ökar chanserna att lyckas. På samhällsnivå understödjs rökfrihet av åtgärder som rökförbud i offentliga miljöer, hög tobaksbeskattning, reklamförbud och subventionerad vård. Trots framsteg finns fortsatt utmaningar, särskilt bland grupper med hög tobaksbruk och begränsad tillgång till vård.