Rökdetektering

Rökdetektering är tekniken som används för att upptäcka rök i syfte att varna människor om en pågående brand. Den används i bostäder, arbetsplatser och offentliga byggnader och kan vara fristående detektorer eller en del av ett större brandlarmssystem. När rök upptäcks utlöses ofta ljud- och visuella larm samt överföring till en central övervakning.

De vanligaste detektionsteknikerna är fotoelektriska (optiska) rökdetektorer och jonisationsbaserade detektorer. Optiska detektorer använder en ljuskälla och en mottagare; när rök sprider ljuset eller stör ljusskenet utlöses larmet. Jonisationsdetektorer innehåller en liten jonisationskammare där rökpartiklar ändrar strömmen och detta triggar larmet. Många moderna detektorer är kombinationsenheter som använder båda principerna för att få snabbare och mer tillförlitlig detektering och samtidigt minska falsklarm.

Användning och placering varierar mellan fristående enheter i hemmet och integrerade system i kommersiella byggnader. Placering sker ofta i taket i sovrum, korridorer och gemensamma utrymmen, medan kök och våtutrymmen ofta undviks eller skyddas med särskilda enheter. Tekniskt kan rökdetektorer kopplas till ett centralbrandlarm eller fungera fristående med lokalt larm och batteribackup.

Underhåll är avgörande för tillförlitligheten: regelbundna tester, dammning och rengöring av sensorer samt batteribyten eller utbyte av enheten enligt tillverkarens instruktioner. Livslängden för rökdetektorer varierar men ligger ofta mellan 5 och 10 år. Falsklarm kan uppstå vid ånga, damm eller stark köksrök, vilket motverkas med korrekt placering och regelbunden service.