Receptorspecifikitet

Receptorspecifikitet är en receptors benägenhet att selektivt binda en viss ligand och att utlösa ett specifikt cellulärt signaleringssvar. Specificiteten bestäms främst av molekylär komplementaritet mellan ligand och bindningsläge, inklusive form, storlek, laddning samt hydrofoba och hydrofila egenskaper, samt receptorens konformation och dynamik.

Receptorer kan uppvisa olika nivåer av specificitet: absolut specificitet där en receptor binder endast en ligand; selektivitet där ett läkemedel föredrar en receptor ur en grupp medan andra ligander kan binda med lägre affinitet; samt korsreaktivitet där ligander binder flera receptorer men med olika styrka.

Konkreta mått på specificitet inkluderar affinitet (Kd), potens (EC50) och efficacy, samt selektivitet eller selectivity, ofta uttryckt som en selectivity index eller som jämförelse av Ki-värden mellan olika receptorer.

Exempel kan illustreras av acetylkolin som binder både nikotin- och muskarinreceptorer, men med olika affinitet och effekter; beta-adrenerga subtyper (β1, β2) har olika vävnadsdistribution och funktion. Farmakologisk utveckling strävar efter hög receptorspecificitet för att minska biverkningar.

Faktorer som påverkar specificitet inkluderar bindningsytans struktur, allosterisk modulering, receptorers dimerisering och posttranslationella modifieringar. Specificitet uppnås ofta genom strukturkännedom, rational drug design och bred screening.

Betydelse: receptorspecificitet är central inom farmakologi, neurovetenskap och cellbiologi, eftersom den avgör vilka svar som utlöses, hur starka de blir och hur stor andel off-target-effekter som kan uppkomma.