Radiojoditerapia

Radiojoditerapi är en medicinsk behandling som använder radioaktivt jod, framför allt jod-131, för att behandla sjuklig sköldkörtelvävnad. Behandlingen används både vid benigna tillstånd som Graves sjukdom, toxisk multinodös goiter och toxisk knölstruma, samt i vissa fall som adjuvant behandling vid differentierad thyroideacancer efter kirurgisk åtgärd.

Mekanismen bygger på att sköldkörteln skiljer ut jod via natrium-iodid-symportören. Jod-131 avgir beta- och gamma-strålning; beta-strålarna orsakar celldöd i överdrivet eller cancerös thyroideavävnad, medan gamma-strålningen möjliggör bildgivning och dosuppföljning.

Administrering och dosering sker vanligtvis som en oral kapsel eller lösning. För hyperthyroidea stimuleras ofta jodupptaget genom TSH-signalering (genom levotyroxinavbrott eller rekombinant TSH) för att öka effekten. Doserna anpassas efter sjukdomstyp, sköldkörtelns volym och målsättning; behandling kan ges som en eller flera doser och ibland krävs uppföljning över tid.

Säkerhet och biverkningar inkluderar muntorrhet och smakförändringar, svullna spottkörtlar (sialadenit), samt illamående. Långsiktig risk är hypo­thyreoidism. Gravida kvinnor och ammande bör inte få radiojod. Efter behandling får patienten följa strålningssäkerhetsråd och undvika nära kontakt med små barn och gravida under en viss tid.

Uppföljning innefattar regelbunden kontroll av thyroidstatus (TSH, fritt T4) och i cancersammanhang övervakning av thyroglobulin och bilddiagnostik för att bedöma behandlingens effekt.