Preskriptionsrätt

Preskriptionsrätt är en juridisk regel som innebär att en fordran eller rätt att kräva något kan upphöra att gälla om den inte görs gällande inom en viss tid. Begreppet är centralt inom civilrätt och omfattar ofta fordringar som uppkommit ur avtal, skada eller liknande skyldigheter. Syftet är att skapa rättssäkerhet och rättslig stabilitet genom att undvika att gamla krav hängande utan kravställning blir kvar under obestämd tid.

Rätten regleras främst av preskriptionslagen, som anger hur preskriptionsfrister ska löpa och vad som kan avbryta eller hålla inne en frist. Frister varierar beroende på typ av fordran och kan påverkas av särskilda regler för vissa områden. Generellt gäller att varje fordran har en viss tidsgräns då den normalt måste göras gällande i domstol eller på annat sätt, och att vissa krav kan undantagsvis avtalas om längre eller kortare tider inom lagens ramar.

När preskriptionsfristen börjar löpa är oftast tiden då fordringen uppstod eller då den kunde krävas enligt avtalet. Förändringar i hur fristen beräknas kan uppkomma i olika situationer, särskilt när det finns särskilda regelsystem för vissa typer av krav. Med preskriptionsrätt avses också hur fristen kan avbrytas eller avbrytas igen genom handlingar från borgenären, som att väcka talan eller erkänna skulden skriftligt, vilket återställer eller förlänger tiden.

Konsekvensen av preskriptionslagen är att en fordran i princip inte kan göras gällande i domstol när preskriptionsfristen har gått ut, såvida inte avbrott eller särskilda undantag förhindrar verkställigheten. Preskriptionsrätten syftar därmed till att balansera rättigheterna och förutsägbarheten i rättsliga förhållanden.