Postförbränningsinfångning

Postförbränningsinfångning är en teknik som används för att avlägsna koldioxid (CO2) från rökgaser efter att förbränningsprocessen har ägt rum. Denna metod är en av de primära strategierna inom koldioxidinfångning och lagring (CCS) och syftar till att minska utsläppen av växthusgaser från industrianläggningar som kraftverk och cementfabriker.

Processen involverar vanligtvis att leda rökgaserna genom en absorberare där ett lösningsmedel, ofta en aminlösning, tar upp CO2. Efter absorptionen värms lösningsmedlet upp i en regenerator för att frigöra CO2 i en mer koncentrerad form. Denna koncentrerade CO2 kan sedan transporteras och lagras permanent under jord eller användas i andra industriella processer.

Fördelarna med postförbränningsinfångning inkluderar att den kan tillämpas på befintliga anläggningar utan att kräva stora modifieringar av förbränningsprocessen. Nackdelarna kan vara den höga energiförbrukningen som krävs för att regenerera lösningsmedlet, vilket kan minska anläggningens totala effektivitet och öka driftskostnaderna. Teknologin är fortfarande under utveckling för att förbättra effektiviteten och minska kostnaderna ytterligare.