Osteoprogenitorceller

Osteoprogenitorceller är en population av mesenkymala celler i skelettvävnaden som kan ge upphov till osteoblaster. De utgör en mellanliggande fas i osteogenesen och är centrala för benbildning, remodellering och frakturreparation. Osteoprogenitorceller finns främst i periostet och endostet samt i benmärgsstroma, där deras förekomst och aktivitetsnivåer regleras av ålder, mekanisk belastning och hormonell signalering. De kan vara mitotiskt aktiva och rekryteras till skadeplatser vid frakturer för att bilda ny benvävnad.

Differentiering och markörer: mesenkymala stamceller differenti­er­ar till osteoprogenitorer och vidare till osteoblaster under påverkan av signalvägar som BMP och Wnt/β-katenin. De centrala transkriptionsfaktorerna Runx2 och Osterix (Sp7) krävs för att osteoprogenitorer ska genomgå osteoblast-differentiering. I tidiga faser uttrycker osteoprogenitorer ofta alkalisk fosfatas (ALP) och kollagen typ I, medan mognare osteoblaster producerar mineraliserad matrix och benrelaterade proteiner som osteocalcin.

Fysiologisk betydelse: Osteoprogenitorer bidrar till syntes av osteoid och senare mineralisering, samt till kommunikation med andra celltyper i benremodelleringen. De påverkas av hormoner som PTH och av mekaniskt stimulus som belastning.

Klinisk relevans: Med åldern minskar poolen av osteoprogenitorer och deras funktion, vilket bidrar till minskad benformation och ökad frakturrisk. Vid fraktur är de en viktig källa till osteoblastförnyelse som stödjer läkningsprocessen.