Neuromonitorering

Neuromonitorering är ett samlingsbegrepp för metoder som övervakar nervsystemets funktion i realtid eller nära realtid. Syftet är att snabbt upptäcka neurologisk försämring och vägleda behandling för att förebygga skada. Den används i perioperativ vård, under anestesi och i intensivvård, särskilt vid neurokirurgiska ingrepp och andra högriskprocedurer där nervsystemet kan skadas eller drabbas av syrebrist.

Vanliga metoder inkluderar elektrofysiologisk övervakning såsom EEG (elektroencefalografi), SSEPs (somatosensoriska evokerade potentialer) och MEPs (motor evoked potentials). Vidare används BAEPs (hjärnstams‑evokerade potentialer) och EMG (elektromyografi) för att bedöma olika delar av nervsystemet. Andra tekniker som transkranial doppler (TCD) för cerebralblodflöde och near-infrared spectroscopy (NIRS) för regional syreövervakning används i vissa kliniska sammanhang. Vissa enheter övervakar även intrakraniellt tryck (ICP) och hjärnans vävnadsyrehalt (PbtO2) där det är tillämpligt.

Vanliga användningsområden är neurokirurgi, där övervakning används vid tumörresektion, aneurysmklippning och ryggmärgskirurgi, samt i ortopedisk ryggkirurgi för att skydda motoriska och sensoriska banor. Andra indikationer inkluderar kärlkirurgi och vissa neonatal- och pediatriska tillstånd. Inom intensivvården används ofta kontinuerlig EEG för övervakning av epileptiform aktivitet och anestesirespons hos comatösa patienter eller vid risk för ischemi.

Begränsningar: neuromonitorering ger tolkningsbart data, men resultat kräver erfaren tolkare som neurofysiolog eller neuroradiolog. Det finns risk för falska positiva eller negativa fynd och tekniska begränsningar beroende på patientens tillstånd samt tillgång till utrustning. Neuromonitorering är ett stöd och ersätter inte klinisk bedömning eller bilddiagnostik; sammanvägning av data är nödvändig för beslut om åtgärder.