Natriumutsöndringen

Natriumutsöndringen är den fysiologiska processen genom vilken natrium utsöndras i urinen. Den är central för vätskebalans, osmolalitet och blodtrycksreglering. Den största delen av natriummet filtreras i njurarnas glomeruli och återabsorberas längs nefronet i proximala tubuli, Henles slynga, distala tubuli och samlingsrör.

Den filtrerade natriummängden beror på plasmakoncentration och glomerulär filtrationshrate (GFR). Under normala förhållanden är cirka 0,5 procent av det filtrerade natriumet utsöndrat som urin, vilket motsvarar ungefär 100–150 millimol per dag beroende på kost. Denna exkretion balanseras av tubulär återresorption som styrs av olika hormoner och nervsignaler. Proximala tubulen återresorberar ungefär två tredjedelar av filtrerat Na+, Henles slynga ytterligare 20–25%, distala tubuli och samlingsrör cirka 5–10% beroende på fysiologisk tillstånd.

Hormonell reglering. Aldosteron ökar natriumreabsorption i distala tubuli och samlingsrören, vilket minskar natriumutsöndringen. Atrialt natriuretiskt peptid (ANP) motverkar detta genom att öka natriumutsöndringen och ibland öka GFR. Angiotensin II och sympatikus påverkar också återresorption indirekt genom att stimulera aldosteronfrisättning och främja Na+ reabsorption.

Klinisk betydelse och behandling. Urinens natriumkoncentration (UNa) används för att bedöma vätskestatus och natriumbalans i olika tillstånd. Diuretika ökar natriumutsöndringen: loopdiuretika hämmar NKCC2 i den tjocka uppåtgående delen av Henles slynga, medan thiazider hämmar NCC i distal tubuli. Förlust av natrium vid diarré eller kräkningar, eller minskat natriumresultat vid Addison sjukdom, påverkar volymstatus och blodtryck.