MoSCoWprincipen

MoSCoW-principen är en metod för kravprioritering inom mjukvaru- och systemutveckling samt projektledning. Den hjälper team och intressenter att fokusera på vilka funktioner som är mest kritiska och vilka som kan skjutas upp. Principen uppstod inom Dynamic Systems Development Method (DSDM) i Storbritannien på 1990-talet och har spridits till olika agila ramverk.

Namnet kommer från fyra prioriteringskategorier: Must have, Should have, Could have och Won't have (this time). I svenska sammanhang används också översättningar som måsta-ha, borde-ha, kunde-ha och kommer inte att levereras denna gång. Syftet är att tydliggöra vad som behöver levereras, vad som är viktigt men inte avgörande, och vad som kan lämnas bort.

Användning: MoSCoW används i kravworkshops och planering av releaser. Varje krav tilldelas en kategori, och kategorierna kommunicerar vad som är absolut nödvändigt för leveransen samt vad som kan anpassas inom givna tids- och resursramar.

Praktiskt förhållningssätt: Must have kräver uppfyllelse för att releasen ska vara acceptabel. Should have är viktigt men kan skjutas upp. Could have ger extra värde om tid och resurser tillåter. Won't have this time innebär att funktionen inte ingår i den aktuella releasen.

Fördelar och begränsningar: Tydlig prioritering förbättrar kommunikationen mellan affärsintressenter och utvecklingsteam, underlättar riskbedömning och planering av iterationer. Risken är att kategorierna missbrukas eller att kontinuerlig omprioritering krävs när förutsättningarna ändras.

Relation till andra metoder: MoSCoW används ofta tillsammans med DSDM och andra agila ramverk, samt i traditionella projekt med tidsboxar. Det är ett kravprioriteringsverktyg snarare än en fullständig utvecklingsmetod.