Mikromineraler

Mikromineraler, eller spårmineraler, är mineraler som krävs i mycket små mängder av levande organismer. Inom människans näringslära definieras de ofta som ämnen som behövs i mindre än cirka 100 milligram per dag, i kontrast till makromineraler som krävs i större mängder. Mikromineraler spelar viktiga roller som enzymcofaktorer, komponenter i proteiner eller hormoner och som reglagör av olika biologiska processer.

Vanliga mikromineraler hos människor inkluderar järn, zink, koppar, jod, selen, mangan, krom, molybden, fluoride och kobalt (som ingår i vitamin B12). Järn är centralt för syretransport i hemoglobin, jod för sköldkörtelns hormonproduktion, zink och koppar för många enzymreaktioner, selen som en del av antioxidantproteiner och mangan samt molybden i olika metalloenzymer. Viktiga funktioner kan också vara att upprätthålla immunsystem, energiproduktion och DNA-syntes.

Kostkällor kommer från animaliskt och växtbaserat livsmedel samt vatten, och biotillgänglighet påverkas av kostfaktorer som fytater, kalcium, koffein och C-vitamin. Lands- och jordbundsförhållanden påverkar också innehållet i livsmedel. Rekommendationer varierar mellan länder och åldersgrupper, och överdriven konsumtion kan leda till toxicitet.

Deficienser av mikromineraler kan ge upphov till specifika sjukdomar eller funktionella störningar, till exempel järnbristanemi eller jodbristsköldkörtelproblem. Överskott kan orsaka toxisk påverkan, till exempel selenotoxiskitet eller järnöverskott. Balansen mellan intag, absorption och interaktioner mellan olika mineraler är central för deras effekt och säkerhet. Mikromineraler är därmed avgörande för hälsa och fysiologiska processer, trots att deras mängder är små.