Metallobetalaktamaser

Metallobetalaktamaser, ofta kallade MBLs, är zinkberoende enzymer som hydrolyserar beta-laktamringen i penicilliner, cefalosporiner och karbapenemer. De tillhör Ambler-klass B beta-laktamaser och använder zink i sitt aktiva centrum för att aktivera en vattenmolekyl som bryter beta-laktamringen. Denna mekanism ger ett brett spektrum och ofta stark resistens mot många beta-laktamer.

MBLs hämmars vanligtvis inte av klavulanat, sulbaktam eller tazobaktam. I labbet kan metallkhelatorn EDTA hämma dem, men kliniska MBL‑hämmare är få. Som behandlingsstrategier används i vissa fall kombinationer där aztreonam kan behållas av MBL:s aktivitet om andra beta-laktamaser inte är närvarande, och nyare antibiotika som cefiderocol har aktivitet mot många MBL‑producerande patogener. Forskningen på specifika MBL-inhibitorer pågår.

Genetiskt sprids MBL-gener ofta via plasmider och transposoner, vilket gör horisontell överföring möjlig mellan olika bakterier. Detta bidrar till spridning av resistens bland Enterobacterales, Pseudomonas och Acinetobacter. Bland de ofta observerade generna finns bla_VIM, bla_IMP och bla_NDM, med NDM‑typen som spridits globalt sedan 2008.

Diagnostik och kontroll innefattar både fenotypiska tester (till exempel EDTA‑baserade synergier) och molekylär detektion av bla‑generna. Effektiv infektionkontroll är viktig för att hindra spridning i vårdmiljöer.