Markpackning

Markpackning är processen att öka tätheten i jordmaterial genom att tillföra energi så att porvolymen minskar och jordens bärförmåga, stabilitet och hållbarhet förbättras. Denna metod används inom anläggnings- och byggverksamhet för att skapa stabila grunder, vägytor och bankar eller för att minska markens sättningar och vattengenomsläpp.

Metoder för markpackning delas ofta in i statisk och dynamisk packning. Statisk packning uppnås genom kontinuerligt tryck med vägmaskiner, rullar eller stämplar, medan dynamisk packning använder vibra­tion eller stötenergi från maskiner som vibrerande plattor, drivna rullar eller stämpningsaggregat. Valet av metod beror på jordtyp, fuktinnehåll och önskad relativ täthet.

Fuktinnehållet är centralt för markpackning. Det finns ett optimalt vattninnehåll där kompaktionen uppnår maximal torrdensitet, ofta kallat optimum moisture content (OMC). Proctor-testet (Standard och Modified) används för att bestämma OMC och maximal torrdensitet under laboratorieförhållanden. I fält används ofta in-situ tester eller mätningar som kärn- eller sandkone-teknik och lutnings-/vägede tester för att bedöma kompaktionsgrad.

Faktorer som påverkar resultatet inkluderar jordtyp (granulära sedimen­ter kontra lerhaltiga jordarter), lösgång och fuktnivå, energinivå samt byggnadens krav på bärförmåga och dränering. För mycket packning kan leda till sprödhet och sprickbildning i vissa lerjordar, medan underpackning ger fortsatt låg bärförmåga och större sättningar.

Användningsområden omfattar vägar och motorvägar, järnvägsbankar, byggnadsgrund och massor för anläggningar där ökad stabilitet och minskade sättningar krävs. Miljöhänsyn inkluderar energiåtgång och hantering av återvunnet material.