Lösentillgångar

Lösentillgångar, eller fria tillgångar, syftar på ekonomiska resurser som en verksamhet äger eller har tillgång till utan att vara bundna till en specifik tillgång eller aktivitet. Dessa tillgångar är inte fysiska eller immateriella på samma sätt som till exempel maskiner eller patent, utan representerar snarare en flexibel ekonomisk kapacitet som kan användas för olika ändamål. I finansiell redovisning och företagsekonomi klassificeras lösentillgångar ofta som en del av den totala tillgångsbasen, men de skiljer sig från traditionella tillgångar genom att de inte är bundna till en specifik verksamhet eller investering.

Lösentillgångar kan exempelvis utgöras av likvida medel som kontanter eller banktillgodohavanden, men även andra resurser som kan omvandlas till likvida medel på kort sikt, såsom kortfristiga investeringar eller krediter från kunder. Dessa tillgångar ger företag möjlighet att hantera oväntade utgifter, finansiera tillväxt eller investera i nya projekt utan att vara beroende av att sälja eller avyttra fasta tillgångar. I en balansräkning listas lösentillgångar ofta under rubriken "omlöpande tillgångar" eller "likvida medel", beroende på hur snabbt de kan omvandlas till kontanter.

För företag är hanteringen av lösentillgångar avgörande för likviditet och ekonomisk stabilitet. En balanserad fördelning mellan bundna och lösa tillgångar är ofta en indikator på ett hälsosamt företag. För höga lösa tillgångar kan dock också indikera att företaget inte utnyttjar sin kapacitet fullt ut, medan för låga kan signalera bristande likviditet eller ineffektivitet i resursanvändningen. I strategisk planering används begreppet för att analysera ett företags ekonomiska flexibilitet och dess förmåga att anpassa sig till föränderliga marknadsförhållanden.