Lånegränser

Lånegränser är de högsta belopp eller andelar av köpesumman som en långivare tillåter att en låntagare lånar. Begreppet används inom bolån, privatlån och företagslån för att begränsa kreditgivningen och minska långivarens risk. Gränserna grundas i flera faktorer och varierar mellan låntagare och krediter.

De viktigaste faktorerna är låntagarens inkomst och arbetsstabilitet, befintliga skulder, kreditvärdighet samt storleken och typen av säkerhet. Även långivarens riskpolicy och rådande kreditmarknadsförhållanden påverkar. Ofta används mått som låneförhållande till värde (LTV) och skuld-till-inkomst (DTI) i bedömningen.

Vanliga former av lånegränser inkluderar LTV-krav som begränsar hur mycket som kan lånas i förhållande till objektets värde, samt amorteringskrav som reglerar hur mycket av skulden som måste betalas varje år. Andra krav kan vara stresstester och krav på räntetäckning.

Regulatoriskt styrs lånegränser i stor utsträckning av tillsynsmyndigheter. I Sverige övervakar Finansinspektionen banker och kreditinstitut, och EU:s bolånedirektiv samt kreditbedömningsregler påverkar hur återbetalningsförmågan bedöms och hur gränser sätts.

Effekterna av lånegränser är att de kan bidra till finansiell stabilitet och konsumentskydd, men samtidigt begränsa tillgången till lån eller bostäder för personer med lägre inkomst. För låntagaren är det viktigt att känna till sina gränser innan ansökan.