Lufttorkning

Lufttorkning är processen att avlägsna fukt från ett material genom exponering för luft. Den innebär att fukten diffunderar från materialets inre till omgivningen där den avdunstar, utan att aktivt värma ämnet. Lufttorkning kan ske naturligt vid normalt inomhus- eller utomhusklimat eller genom aktiv styrning av luftflöde och/eller luftfuktighet.

Det finns två huvudsakliga tillvägagångssätt: naturlig lufttorkning där föremålet lämnas i rumstemperatur och med god luftcirkulation, och aktiv lufttorkning där fläktar, avfuktare eller uppvärmd luft används för att öka avdunstningen. Viktiga faktorer som påverkar hastigheten är skillnaden i ångtryck mellan föremalet och omgivningen (relativ fuktighet och temperatur), luftflödet över ytan, ytförstoringen och materialets porositet samt initial fukthalt.

Användningsområden är många. Textilier och kläder hängs ofta upp för naturlig lufttorkning. Inom jord- och livsmedelssektorn används lufttorkning för att torka örter, frukt och köttprodukter. Trä- och byggmaterial genomgår ofta lufttorkning eller torkning i en luftspalt för att sänka fukthalten och minska risk för svampangrepp och deformation. Inom målning och industriell bearbetning används ofta lufttorkning före efterbehandling.

Fördelar inkluderar energisnålt, billigt och skonsamt för temperaturkänsliga material. Begränsningar är väderberoende, lång tidsram, och risk för damm, smuts eller insekter samt ojämn torkning och skevhet vid trä. Kontroll av fukt, ofta genom mått som fukthalt (MC) eller jämviktfuktinnehåll (EMC), är vanligt för att avgöra när torkningen är klar.