Lindningsmotstånd

Lindningsmotstånd är den ohmiska resistansen hos en lindning i en elektrisk spole, till exempel i transformatorer, induktorer och motorlindningar. Det är den resistans som uppträder när likström passerar genom lindningen och bestäms i huvudsak av ledarens längd och tvärsnittsarea samt av materialets resistivitet.

Lindningsmotståndet kan beräknas ungefärligt med formeln R = ρ L / A, där ρ är ledarens resistivitet, L är lindningens längd och A är tvärsnittsarean. Resistiviteten påverkas av temperatur; vid temperatur T kan man använda R(T) = R0 [1 + α (T − T0)], där α är temperaturkoefficienten. Höjning av lindningsmotståndet ökar kopparförlusterna och därmed den värme som lindningen avger. Denna effekt påverkar effektförluster, spänningsreglering och övergripande verkningsgrad i växelströmsapparater.

Vid växelström utgörs lindningens impedans av en resistanskomponent och en reaktanskomponent: Z = R + jX, där X = ωL och L är lindningens induktans. Vid hög frekvens ökar den effektiva resistansen på grund av hud- och närhetseffekt, vilket leder till ökade förluster. Detta är särskilt relevant i högfrekventa applikationer och i snabba omkopplingskondensatorer.

Mätningar av lindningsmotståndet utförs ofta med likström eller mycket låg frekvens, vanligtvis med fyra-ledande (Kelvin) metod för att minimera ledars resistans i mätkretsen. Resultatet korrigeras ofta till en referenstemperatur. Lindningsmotståndet används i design och analys av kopparförluster (Pcu = I^2 R), kylfunktion och prestanda hos transformatorer, motorer och induktorer.