Ledningsceller

Ledningsceller är specialiserade celler som genererar och överför elektriska signaler eller faciliterar snabb transport av ämnen inom ett odes organism. De förekommer i olika vävnader hos djur och växter och kännetecknas av att de är mindre inriktade på kontraktion eller metabolism än på att skapa och sprida signaler eller material i nätverk.

Inom djurvärlden är hjärtats ledningssystem ett centralt exempel. Här ingår sinusknutan (SA-noden), atrioventrikulärknutan (AV-noden), His-bunten och Purkinjefibrer. Dessa celler uppvisar automatiskt aktivitet och pacemaker-egenskaper och är kopplade med gap junctions som möjliggör snabb spridning av aktionspotentialen. Själva aktionspotentialen i nodalvävnaden drivs ofta av särskilda jonkanaler, som If och L- samt T-type Ca2+-kanaler, vilket ger en långsammare depolarisering än i arbetsmuskelceller. Autonoma nervsignaler kan öka eller minska takten via sympatisk eller parasympatisk innervation. Skador eller störningar i ledningssystemet kan leda till arytmier, såsom sick sinus-syndrom eller AV-block. Behandlingar inkluderar pacemakerimplantat och läkemedel som påverkar autonom reglering.

Inom växter används termen ledningsceller i en bred mening för celler som deltar i ledning av vatten, näringsämnen och fotosyntetiska produkter i ledningsvävnaden. Xylem och phloem består av särskilda celltyper som fungerar som kontinuerliga kanaler, där vissa är döda vid mognad och andra lever fortfarande och har plasmodesmatalikna kopplingar. Denna ledningsförmåga är viktig för växters vattenbalans, näringstransport och tillväxt.