Löslighetsproduktionen

Löslighetsproduktionen betecknar hastigheten med vilken ett ämne övergår från en fast eller flytande fas till den upplösta fasen i en lösning under givna förhållanden. Den beskriver hur mycket av ämnet som löser upp per tidsenhet och används inom geologi, miljövetenskap och farmaceutisk forskning.

Principiellt styrs löslighetsproduktionen av två grupper av faktorer: termodynamiska förhållanden som avgör hur långt systemet befinner sig från jämvikt, och transportprocesser som reglerar hur snabbt ämnet når lösningen från ytan. När lösningen står långt ifrån jämvikt är löslighetsproduktionen vanligtvis högre; när jämvikten närmar sig minskar hastigheten och närmar sig noll. I praktiken beskrivs ofta hastigheten med olika kinetiska former som tar hänsyn till ytans storlek och hur mättad lösningen är.

Mätning och modellering görs vanligen i batch- eller flödesexperiment där koncentrationen av det upplösta ämnet följs över tid med tekniker som ICP, ICP-MS eller spektroskopi. Genom jämförelse med lämpliga kinetiska modeller separeras intrinsikiska löslighetsfaktorer från begränsningar orsakade av massotransport och gränsskikt.

Användningar inkluderar förståelse av vittring och transport av lösta ämnen i jord och vatten, bedömning av läkemedels upplösning i farmaceutisk form samt bedömning av föroreningars mobilitet i miljön. Se även löslighetsprodukt och dissolution kinetics.