Länkaggregation

Länkaggregation, även kallad porttrunking eller NIC-teaming i vissa sammanhang, är en nätverksteknik där flera fysiska länkar mellan två enheter kombineras till en enskild logisk länk. Syftet är att öka sammanlagd bandbredd, förbättra belastningsbalansering och ge redundans vid fel på enskild kabel eller port.

Standards och protokoll: Länkaggregation regleras huvudsakligen av IEEE-standarder såsom IEEE 802.3ad och senare 802.1AX (port-channel). LACP, Link Aggregation Control Protocol, används ofta för att automatisera konfigurationen mellan sammankopplade enheter, medan statisk konfiguration saknar övervaknings- och kontrollprotokoll.

Hur det fungerar: Flera fysiska länkar grupperas till en portchannel eller EtherChannel. Trafiken delas upp enligt definierade hashfunktioner baserat på käll- och destinationsadresser eller andra strömningsattribut. Det gör att flera länkar kan användas samtidigt och att uppkopplingen kan överleva när en länk försvinner eller är överbelastad.

Fördelar och begränsningar: Länkaggregation ökar den sammanlagda bandbredden mellan två enheter och ger redundans vid fel. Begränsningar inkluderar att båda ändar måste stödja aggregationen, kompatibilitet mellan leverantörer varierar, och prestanda är starkt beroende av trafikmönster och hashing. Den är inte en lösning för att övervinna bottlenecks i hela nätverket eller för att öka hastigheten på en enda flöde.

Vanliga användningsområden: Uppkoppling av servrar till switchar, uplinks mellan switchar i redundanta topologier och NIC-teaming i virtualiserade miljöer. Den används också i vissa lagringsnätverk som stödjer iSCSI eller NFS över flera länkar.

Terminologi och varianter: Port-channel eller EtherChannel betecknar den logiska länken, medan LACP ofta används för att förhandla sammansättningen. Olika leverantörer kan använda egna beteckningar eller konfigurationsverktyg, men grundprincipen är densamma.