Kostnadsindekser

Kostnadsindekser är statistiska mått som beskriver hur kostnaden för en fastställd korg varor och tjänster förändras över tid. Indextalet sätts normalt till 100 i basperioden, och senare värden visar hur många procent högre eller lägre kostnaden är jämfört med basperioden. Genom att följa prisförändringar över tid används kostnadsindekser bland annat för inflationmätnings, ekonomisk planering och reglering av avtal där betalningar indexeras efter prisutvecklingen.

Vanliga typer av kostnadsindekser inkluderar konsumentprisindex KPI, som speglar prisförändringar i hushållens köpta varor och tjänster; producentprisindex PPI, som mäter förändringar i priser på varor som förs mellan företag; samt byggkostnadsindex och arbetskostnadsindex, som fokuserar på kostnader inom specifika sektorer. I många länder används även olika region- eller branschspecifika index.

Kostnadsindekser beräknas oftast med viktade prisförändringar i en korg av varor och tjänster. Vanliga metoder är Laspeyres-index, Paasche-index och Fisher-index, där valet av metod påverkar hur substitution och nya produkter fångas upp. Data samlas vanligtvis av statistiska myndigheter eller centralbanker, exempelvis SCB i Sverige, som publicerar KPI, PPI och byggkostnadsindex med regelbundna uppdateringar.

Användningar av kostnadsindekser inkluderar justering av löner, hyror och pensioner, indexering av offentliga avtal och bidrag, inflationsbedömningar och ekonomisk analys. Begränsningar medför att basperiodens val, substitutionseffekter, kvalitetssförändringar och nya produkter kan påverka noggrannheten och tolkningen av indexet.