Kontrollgränsen

Kontrollgränsen, i sammanhang av kvalitetsstyrning och statistisk processkontroll, avser de övre och nedre gränserna i ett kontroll-diagram som speglar förväntad slumpmässig variation i en process. Gränserna används för att avgöra om processen är under kontroll eller om det finns orsaker till avvikelse som behöver undersökas. Kontrollgränserna är inte samma sak som specifikationsgränser, som uttrycker kraven från kunder eller produkter.

Beräkning och olika typer. Vanligtvis används tre-sigma-principen där kontrollgränserna betecknas som UCL och LCL. För ett X-bar-diagram med delgrupper av storlek n beräknas ofta UCL = x̄ + A2 · R̄ och LCL = x̄ − A2 · R̄, där x̄ är medelvärdet av delgroupens medelvärden, R̄ är medelräkan inom delgrupperna, och A2 är en konstant beroende på n. För diagrambaserade individuella observationer används ofta UCL = x̄ + 3σ̂ och LCL = x̄ − 3σ̂, där σ̂ är en uppskattning av processens standardavvikelse. Olika typer av kontrollkartor har olika formler och konstanter men syftet är att avbilda den förväntade variationen.

Tolkning och användning. Punkter utanför kontrollgränserna eller mönster inom kontrollgränserna kan signalera assignable causes och kräva utredning. Kontinuerlig övervakning av kontrollgränser hjälper till att upptäcka processförändringar, understödja beslutsfattande och förbättra processernas kapacitet. Kontrollgränser används vanligtvis inom tillverkning, laboratorier och tjänstebranscher där stabilitet och konsekvens är viktiga.

Begränsningar. Kontrollgränser bygger på antaganden om slumpmässig, stationär variation och korrekt uppmätta data. Felaktig provtagning, mätfel eller förändrade processförhållanden kan leda till felaktiga signaler. Regelbunden kalibrering och rätt val av diagramtyp är viktiga för tillförlitlig övervakning.