Koagulationsproblem

Koagulationsproblem är ett samlingsnamn för störningar i blodets förmåga att koagulera. Det innebär antingen nedsatt koagulation, vilket ger ökad blödning, eller överdriven koagulation, vilket ökar risken för blodproppar. Koagulationen är en komplex process där blodplättar, koagulationsfaktorer och kärlväggen samverkar. När någon del av kedjan är defekt uppträder symtom och komplikationer som kan kräva medicinsk behandling.

Orsakerna kan vara medfödda eller förvärvade. Medfödda blödarsjukdomar inkluderar hemofili A och B samt von Willebrand-sjukdom. Förvärvade orsaker inkluderar leversjukdom, vitamin K-brist, behandling med antikoagulantia (t.ex. warfarin) eller DOAK, samt tillstånd som disseminerad intravaskulär koagulering (DIC). Överdriven koagulation kan uppkomma vid trombofila tillstånd eller antiphospholipid-syndrom.

Symtom varierar beroende på störningstyp. Blödningar kan innebära längre näsblödningar, återkommande blåmärken, tung menstruation eller ledblödningar vid vissa sjukdomar. Tecken på trombos är svullnad och smärta i ett ben eller andfåddhet vid lungemboli.

Diagnostik baseras på historia, fysisk undersökning och blodprovsdata som PT/INR, aPTT, trombocytantal, fibrinogen och specifika tester för koagulationsfaktorer. D-dimer används ofta vid misstanke om aktiv koagulation.

Behandling är målbaserad. Blödningar behandlas med koagulationsfaktorer eller desmopressin i mildare fall, samt tranexamsyra. Trombos behandlas med antikoagulantia under noggrann övervakning. Prognosen varierar; tidig diagnostik och kontinuerlig vård förbättrar utfallet.