Klimatavtryck

Klimatavtryck är ett mått på den totala mängden växthusgaser, uttryckt som koldioxidekvivalenter (CO₂e), som genereras av människor, företag eller organisationer. Objektet omfattar direkt utsläpp från förbränning av fossila bränslen, indirekta utsläpp från energianvändning och livscykelkostnader på produkter och tjänster.

En typisk beräkningsmetod bygger på den globala uppvärmningspotentialen (GWP) för varje gas, vilket gör det möjligt att summera olika gaser – som CO₂, metan (CH₄), lustgas (N₂O) – i en gemensam enhet. De två mest använda standarderna är Greenhouse Gas Protocol, som delar klimatavtrycket i Scope 1 (direkta utsläpp), Scope 2 (indirekta utsläpp från el) och Scope 3 (övriga indirekta utsläpp), och GHG Protocol’s Corporate Standard. Organisationer använder ofta kreditvärdiga beräkningsverktyg och certifieringar för att säkerställa intern konsistens och efterlevnad.

Resultatet används för att kartlägga årsredovisningar, fastställa emissionsmål och jämföra hållbarhetsnivåer mellan företag eller länder. Under de senaste årtiondena har många länder infört policys som kraftigt begränsar klimatavtrycket, under stöd av Rika nationsdokument som Parisavtalet. EU:s klimatpolicy exempelvis kräver att stora företag redovisar avtrycket i förhållande till sin omsättning och ställer ambitioner om netto-noll.

Minska klimatavtrycket kan genomlängd åtgärder: ökad energieffektivitet, övergång till förnybar energi, hållbar transport och avskogningsåtgärder. Kungl av offsettingsinstrument, såsom koldioxidkrediter, fyller en komplementär roll när direkt minskning inte är fullt genomförbar.

Klimatavtryck är därmed ett centralt verktyg för att mäta mänsklig påverkan på klimatet och för att styra politiska, affärs- och förbrukningsbeslut mot långsiktig hållbarhet.