Kalkblandning

Kalkblandning är en mur- eller putsblandning där kalk fungerar som bindemedel tillsammans med sand eller andra agregat och vatten. Bindersorten avgör blandningens egenskaper. Den vanligaste typen är luftkalk, som härdar genom karbonatisering och ger god andningsförmåga. Naturlig hydraulisk kalk (NHL) innehåller små mängder oorganiska partiklar, till exempel lera eller kiselsyra, vilket gör att blandningen härdar även i fuktiga miljöer. Modern cement–kalkblandning används ibland när snabbare styrka krävs, men den är mindre genomsläpplig och mindre lämplig för kulturhistoriska byggnader.

Blandningsförhållanden varierar med typ och användning. En vanlig volymförhållande för luftkalkmortar är cirka 1 del kalkputt till 2–3 delar sand; vatten tillsätts tills blandningen uppnått rätt konsistens. För hydraulisk kalk är förhållandet liknande, men blandningen härdar snabbare och tål fukt bättre. Vid puts används ofta en finare sand än vid murbruk. Sandkvalitet och klimatpåverkan påverkar arbetbarhet och slutstyrka.

Härdning sker primärt genom karbonatisering: koldioxid i luften reagerar med kalken och bildar kalkcirk. Det kräver temperatur över cirka 5 °C under härdningen och en kontrollerad fuktighet. Luftkalkmortar är mycket genomsläppliga och töjbara, vilket gör dem skonsamma mot gamla tegel- och stenväggar; hydraulisk kalk ger något högre styrka och bättre tolerans mot fukt. Båda kräver längre tid jämfört med cementbaserade mortlar.

Användningsområden inkluderar restaurering av kulturhistoriska byggnader, traditionell murverk och nybyggnation i klassisk stil. Kalkblandningar bidrar till ett gott inomhusklimat genom hög ångtransparens och god fukthantering. Viktiga överväganden är materialkompatibilitet, väder och arbetsprocesser. Säkerhet vid hantering av kalkdamm är viktigt och skyddsutrustning rekommenderas.