Kalibreringstyper

Kalibreringstyper avser de olika metoder och strategier som används för att fastställa och dokumentera sambandet mellan ett mätningsinstrument och ett definierat referensvärde. Begreppet täcker såväl tekniska utföranden som administrativa syften för att säkerställa tillförlitliga mätdata.

Vanliga uppdelningar görs efter syfte: initialkalibrering (vid nyanskaffning), rutinkalibrering (periodisk kontroll), efter service eller reparation, och verifiering inför kritiska mätningar. Metoder kan vara enkelpunkts- eller flerpunktskalibrering; enkelpunkts kontrollerar ett instrument vid en bestämd punkt (till exempel noll eller spännvidd), medan flerpunkts kartlägger respons över hela mätområdet och möjliggör linjäritetsbedömning.

Efter utförande skiljer man ofta mellan laboratoriekalibrering (i kontrollerad miljö med spårbara referenser) och fälts- eller platskalibrering (on-site), som är praktisk för stora eller installerade enheter. Tekniska metoder inkluderar jämförande kalibrering (substitutionsmetod mot ett referensinstrument), absoluta mätningar mot primärstandarder samt instrumentanpassning där instrumentet även justeras.

Krav på spårbarhet och ackreditering styrs ofta av standarder som ISO/IEC 17025 och nationella metrologiinstitutioner. Viktiga aspekter vid val av kalibreringstyp är mätnoggrannhet, osäkerhetsanalys, miljöförhållanden, kostnad och driftavbrott. Dokumentation i form av kalibreringscertifikat och rekommenderade intervaller är centrala för kvalitetssäkring och spårbarhet i mätkedjan.