Jämförelseformer

Jämförelseformer, eller gradböjningar, används i svenska för att uttrycka hur en egenskap står i förhållande till något annat. De tre grundformerna är positiv, komparativ och superlativ. Positiv används utan jämförelse (en röd bil). Komparativ används när man jämför två företeelser (rödare, större, snabbare). Superlativ används när man jämför flera och beskriver den högsta graden (den snabbaste bilen, den största lokalen).

Bildningen sker på två huvudsätt. För många korta adjektiv, särskilt monosyllabiska, bildas komparativ och superlativ med suffixen -are och -ast: snabb – snabbare – snabbast; stor – större – störst; lång – längre – längst. För två- eller längre syllabord används ofta mer- och mest-former framför adjektivet: intressant – mer intressant – mest intressant. Det finns även oregelbundna former, till exempel bra – bättre – bäst och dålig – sämre – sämst.

Vid lika jämförelse används uttrycken så … som eller lika … som: “så snabb som” eller “lika snabb som”. Dessa konstruktioner gäller både adjektiv och adverb, där adverben ofta bildar komparativ och superlativ på samma sätt (snabbt – snabbare – snabbast).

Sammanfattningsvis innehåller svenska jämförelseformer suffixbaserade former (ofta monosyllabiska adjektiv), perifratiska former med mer/mest för längre ord, samt oregelbundna och likhetsuttryck. Användningen är disciplinärt tydlig men kan variera mellan formellt och informellt språk.