Isoleringsspänning

Isoleringsspänning, eller dielektrisk hållfasthet, är den högsta spänning som en isolerande konstruktion eller komponent kan tåla mellan två ledare eller mellan ledare och jord utan att uppvisa elektrisk nedbrytning under angivna förhållanden och tidsperiod. Denna spänning anges ofta i kilovolt (kV) för hela enheter och i kilovolt per millimeter (kV/mm) för materialets dielektriska styrka.

Isoleringsspänningen bör ses som en säkerhetsmarginal jämfört med den planerade driftspänningen. Arbetsspänningen (Ue) beskriver vad som kan tålas under normal drift, medan isoleringsspänningen anger vad isolationen klarar vid tester med krav på överspänningsmotstånd och hänsyn till säkerhet och livslängd. Värdena bestäms av standardiserade tester som följer internationella eller regionala standarder och kan variera beroende konstruktion och användningsområde.

Faktorer som påverkar isoleringsspänningen är bland annat temperatur, fuktighet, renhet och ålder hos materialet, samt konstruktionens geometri och yta. Kontaminering, yttre mekanisk påfrestning och elektrisk åldringsprocess kan sänka den uppnåbara spänningen före brytning eller läckströmsökning.

Testning och standarder: För att fastställa isoleringsspänning utförs högspänningsprov (hipot) med AC eller DC under en specificerad tid. Testvillkoren varierar mellan produkter och marknader och regleras av standarder från IEC, EN, UL och andra organ. Resultatet används i produktklassificering, säkerhetsbedömningar och kvalitetskontroll.

Användningsområden inkluderar kabelmantlar och isolerade ledare, transformatorer, motorer, elektronik och medicinteknisk utrustning, där tillräcklig isoleringsspänning är avgörande för driftssäkerhet och personsäkerhet.