Isolationsspänning

Isoleringsspänning, ofta kallad dielektrisk hållfasthet, är den högsta spänning mellan två elektriskt separata delar eller mellan en ledare och jord som ett isolerande material eller en komponent tål utan att urladdning, överslag eller långsiktig nedbrytning uppträder under givna betingelser. Den beskriver isoleringsförmågan hos materialet och är central för bedömning av säkerhet och pålitlighet i elektriska system.

Mätningar utförs enligt standardiserade provningsmetoder och anges ofta som nominell isolationsspänning eller hipot-spänning. Under ett hipot-prov tillåts en högre spänning, vanligtvis växel- eller likström, under en bestämd tid, samtidigt som temperatur, fuktighet och avstånd mellan ledare kontrolleras. Om överslag uppträder eller om läckström blir större än tillåtet uppfyller inte materialet kraven.

Isoleringsspänningen används vid konstruktion av kabel, transformatorer, kontakter och andra elektriska apparater där säkerhet och tillförlitlighet är avgörande. Den hänger ihop med krav på avstånd i luften (clearance) och på creepage, samt med valet av isolationsmaterial och dess klassificering.

Standards och riktlinjer: IEC 60664-1 och relaterade EN/IEC-standarder anger hur isolationsspänning ska dimensioneras i olika miljöer och produkter. Nationell praxis följer ofta kompletterande regler och tester beroende på applikationens användningsområde, temperatur- och klimatsförhållanden samt driftsfrekvens.