Intramuskulära

Intramuskulära injektioner avser administrering av läkemedel i en muskel. Eftersom muskelvävnad har god blodförsörjning absorberas läkemedlet snabbare än vid subkutan administration, vilket ofta ger snabbare effekt och mer förutsägbar biotillgänglighet för vissa läkemedel och vacciner. Absorptionshastigheten påverkas av injektionsplats, volym, lösningens egenskaper och patientens muskelförhållanden.

Vanliga injektionsplatser är ventroglutealregionen (gluteus medius vid höften), deltoideusmuskeln i överarmen och vastus lateralis hos spädbarn och småbarn. Dorsogluteala injektioner används mindre ofta eftersom de kan närma sig större blodkärl och nerver; ventrogluteal- och deltoidmetoder ses ofta som säkrare alternativ. Inom barn- och vuxenpopulationer väljer man plats utifrån volym och muskelstorlek. Deltoideus används ofta för små volymer, vanligtvis upp till cirka 1 ml.

Volymen som ges intramuskulärt varierar med ålder och muskelstorlek och kan hos vuxna ofta vara 1–5 ml; större volymer kan delas upp eller ges i större muskler. Nålar används vanligen i storlek runt 22–25 gauge, med längder som vanligtvis är 1–1,5 tum (ca 25–38 mm), anpassade efter patientens byggnad. Proceduren innefattar desinfektion av huden och injektion i muskelvävnad, där aspiration och hastighet kan variera enligt lokala protokoll och läkemedlets natur.

Risker och kontraindikationer inkluderar lokal smärta, rodnad och hematom, samt sällsynta men allvarligare komplikationer som infektion, nervskada eller abscessbildning. Vid injektion bör man överväga infektion i området, koagulationsrubbningar och allergi mot läkemedlet.