Immuniskontroll

Immuniskontroll, eller immunreglering, hänvisar till de biologiska mekanismer som reglerar immunsvarens styrka, varaktighet och plats. Denna kontroll är avgörande för att skydda mot patogener och tumörer samtidigt som den skyddar kroppens egna vävnader mot skada och autoreaktivitet. Immuniskontroll omfattar både det medfödda och det adaptiva immunsystemet och innefattar mekanismer för central och perifer tolerans samt olika balanserings- och återställningssignalvägar.

Viktiga aktörer inkluderar regulatoriska T-celler (Tregs), regulatoriska B-celler, myeloid-derived suppressor cells och andra immunreglerande celltyper. Nyckelaktörer är cytokiner som IL-10 och TGF-β samt checkpunktsmolekyler som PD-1/PD-L1 och CTLA-4 som dämpar aktiveringen av T-celler. Andra processer som clonal anergi och deletion av självreaktiva T-celler samt modifiering av antigenpresentation bidrar också till kontrollen. Immuniskontroll påverkar både inflammatoriska och toleranta svar och kan påverkas av faktorer som ålder, miljö och vävnadstyp.

I kliniska sammanhang är immuniskontroll central i cancerforskning och behandling, där målet är att återställa eller förstärka kontrollen mot tumörer genom immunterapier som checkpoint-hämmare. Den spelar också en roll vid kroniska infektioner där kontrollen minskar viral replikation men samtidigt begränsar vävnadsskada, samt vid autoimmuna sjukdomar där kontrollen är otillräcklig och självreaktioner uppstår. Inom transplantation gäller målet ofta att uppnå tolerans och därmed långvarig vävnadsväxling utan avstötning.