Ickesannolikhetsmetoder

Ickesannolikhetsmetoder, eller icke-sannolikhetsmetoder, är urvalsmetoder där sannolikheten att varje enskilt element väljs inte är känd eller lika stor. De används ofta när populationen är svår att nå, när tids- eller kostnadsfaktorer är begränsade, eller när forskningen huvudsakligen är kvalitativ och syftar till djup förståelse snarare än statistisk generalisering.

Vanliga metoder inkluderar bekvämlighetsurval, där respondenter väljs utifrån tillgänglighet; målsättningsurval eller bedömningsurval, där urval görs utifrån forskarens bedömning av relevans; kvotsurval, där man försöker uppfylla fördefinierade kvoter; snöbollsurval, där befintliga deltagare rekryterar nya respondenter; och teoretiskt urval, som används i teoribildning och uppföljning av vissa teman.

Jämfört med sannolikhetsmetoder innebär icke-sannolikhetsmetoder ofta större risk för urvalsbias och begränsad generaliserbarhet. Det går inte i allmänhet att fastställa felmarginaler eller sannolikhet i populationen. De är dock starka när syftet är explorativt, när målpopulationen saknar komplett urvalsram eller när snabba beslut krävs.

För att öka trovärdigheten bör forskare vara transparenta om urvalskriterier, rekryteringsprocess och eventuella begränsningar. Dessutom kan triangulering, tydlig dokumentation av urvalsbeslut och kompletterande metoder bidra till att stärka resultaten, även om generalisering fortfarande är begränsad.