Hårdhetshärdade

Hårdhetshärdade är en term som används för att beskriva material eller komponenter som har genomgått en härdningsprocess för att öka deras yttre eller totala hårdhet, ofta med särskild fokus på ytan utan att kärnan förlorar betydande duktilitet. Begreppet används inom metallbearbetning och mekanik för att beteckna tillståndet efter behandlingen, snarare än själva metoden. Hårdhetshärdade komponenter uppvisar vanligtvis ökad slitstyrka och bättre motstånd mot nötnings- och skärskador.

Vanliga metoder för att uppnå hårdhet är värmebehandling följd av snabbkylning (härdning) och ibland temperering för att hitta rätt balans mellan hårdhet och seghet. Induktionshärdning används för att hårdgöra ytor snabbt medan kärnan behåller mjukare egenskaper. Ytförhärdningar som kolhärdning (kolhärdning/carburering) och kvävehärdning (nitride­ring) används när man vill höja ythårdheten utan att öka kärnhårdheten nödvändigtvis. Dessa metoder möjliggör olika grad av yt- respektive genomgående härdning beroende på krav.

Hårdhet mäts vanligtvis med standardiserade tester såsom Rockwell, Vickers eller Brinell. För härdade ytor är ythårdheten ofta mycket hög (t.ex. 60–70 HRC för vissa verktygsstål), medan kärnhårdheten kan vara betydligt lägre för att bibehålla sprödhetshållbarhet. Mindre variationer i behandlingens temperatur och tid kan påverka både slitstyrka och bryt­tålighet.

Användningar inkluderar verktyg, drev, axlar och andra slitstarka komponenter där ythårdhet ger ökat livslängd. Begränsningar innefattar ökad risk för sprödhet och risk för spänningshärdning eller sprickbildning vid felaktig kylning, samt krav på efterbearbetning som slipning och dimensionskontroll.