Helikopterflygning

Helikopterflygning är flygning med helikopter, ett rotorbaserat luftfartyg som kan lyfta vertikalt och hovra samt färdas i alla riktningar. Denna förmåga gör helikoptrar användbara där platsen är begränsad eller där väderförhållanden påverkar andra luftfartsmedel. De kan lämna och landa på små ytor.

Principer: huvudrotorn ger lyft när den roterar. De tre huvudkontrollerna är kollektiv (höjd och bladvinkel), cykel (framåt/bakåt och sidled) och pedaler (yaw via tail rotor eller motsvarande). Tillsammans möjliggör de hovring, flygning och mjuka landningar.

Autorotation är en säkerhetsåtgärd vid motorstopp där rotorbladen fortsätter att ge lyft via luftflöde när framdrivningen saknas, vilket gör en kontrollerad landning möjlig. Väderförhållanden påverkar krav på färd och beslut att avbryta.

Träning och licens: att flyga helikopter krävs teoretisk och praktisk utbildning samt medicinskt intyg. I EU följer man PPL(H) (privatpilotlicens för helikopter) och därefter vidare licenser som IFR/kompetens beroende på mål. Minimikrav varierar men omfattar flera tiotal flygtimmar och genomförd provperiod.

Användningsområden: räddning, sjuktransport, polisarbete, bygg- och oljeindustri, jordbruk, film och nyhetsbearbetning samt rekreationsflyg och fotografi.

Säkerhet och regleringar: flygningen regleras av nationell luftfartslagstiftning och EU/EASA. Viktiga aspekter är väderbedömning, underhåll, utbildning, medicinska krav och buller-/miljökrav.