Handelspreferenser

Handelspreferenser är förmånliga villkor som en land eller en grupp länder ger till andra länder i handel med varor (och i vissa fall tjänster). De syftar till att göra export av särskilda produkter billigare eller enklare att få in på marknaderna, vanligtvis genom sänkta tullar, tullfrihet eller förenklade tullprocedurer. Målet är ofta att stödja ekonomisk utveckling, diversifiering av exporten och integration i världshandeln, särskilt för utvecklingsländer och de minst utvecklade länderna (LDC).

Förekomster och typer: Handelspreferenser kan vara unilateral, där en avsändare självt beslutar om tullförmåner till andra länder, eller regionala/reciproka genom avtal mellan två eller flera länder. Instrumenten inkluderar generella eller produktvisa tullnedsättningar, avskaffande av tullar för utvalda produkter, särskilda regler för ursprung (så att en vara kvalificerar sig) samt förenklade tullprocedurer. Vissa program kopplar även villkor till exempel hälsa, miljö eller arbetsstandarder.

Exempel: Europeiska unionen förvaltar ett Generalised Scheme of Preferences (GSP) som ger utvecklingsländer nedsatta eller befriade tullar på många produkter, samt särskilda upplägg som Everything But Arms (EBA) för de mest utsatta länderna. USA har sitt GSP och program som AGOA för afrikaniska länder. Regionala handelsavtal inom olika regioner fungerar också som handelspreferenser genom gemensamma tullregler.

Effekter och kritik: För mottagarländer kan preferenser öka exportmöjligheter, diversifiera ekonomin och locka investeringar. För avsändarländer innebär de ofta intäktsförluster och risker för handelstöld eller snedvridna marknader. Kritiker pekar på komplexa regler, osäkerhet kring villkor och att programmen ibland når småproducenter bättre än breda sektorer. Regelbunden utvärdering och tydliga villkor är vanliga inslag i genomförandet.