Hälsokriser

Hälsokriser är situationer där hälso- och sjukvårdssystemets förmåga att skydda befolkningen utsätts för plötsliga påfrestningar. Krisen kan vara akut, till exempel ett infektionsutbrott eller en naturkatastrof, eller kronisk och upprepad, som en långvarig epidemi av icke-smittsamma sjukdomar eller en växande psykisk hälsokris. Ofta uppstår hälsokriser i samverkan med sociala, ekonomiska och miljömässiga faktorer.

Vanliga utlösare inkluderar infektionsutbrott (t.ex. influensa eller pandemier), antibiotikaresistens, luftföroreningar, livsmedelsburna sjukdomar, naturkatastrofer som skadar vårdinfrastrukturen, samt störningar i kontinuiteten av viktiga hälso- och socialtjänster. Även ekonomiska kriser och politiska förändringar kan påverka befolkningens hälsa och bidra till hälsokriser.

Svar vid hälsokriser innebär oftast beredskap, övervakning, riskkommunikation samt åtgärder för att upprätthålla vård och vårdpersonal. Det innefattar bland annat vaccination, behandling och psykosocialt stöd samt samordning mellan hälso- och andra sektorer. Bedömning av krisen sker med indikatorer som spridning och antal fall, belastning på sjukvårdssystemet (till exempel antal sjukhus- och intensivvårdsplatser), dödlighet samt befolkningens välbefinnande.

Utmaningar inkluderar osäkerhet och snabb förändring, spridning av desinformation, ojämlik tillgång till vård, resursbrist och risker för upprätthållandet av rutinmässig vård under en kris.

Förebyggande arbete syftar till stärkt övervakning och beredskap, robusta vårdinfrastrukturer, lagerhållning av skyddsutrustning och läkemedel, samt tydlig kommunikation och samarbete över sektorerna. En One Health-ansats betonar samspelet mellan miljö, djur och människa, medan åtgärder mot kroniska sjukdomar och psykisk ohälsa stärker befolkningens motståndskraft mot framtida hälsokriser.